Jag är knappast ensam om att vara en dagdrömmare. Det är nog fler än färre som ibland, medvetet eller omedvetet, låter tankarna löpa fritt och färdas till platser långt långt bort. I mitt fall är det nästan alltid musik som öppnar porten till dagdrömmandet; ibland så diskret att jag knappt märker det innan jag redan är någon annanstans och andra gånger så uppenbart att mitt medvetande får nöjet att åka med från början till slut, nästan som om mitt ”vanliga” jag ser mitt dagdrömmande jag utifrån. Det senarenämnda händer alltid när jag lyssnar på Billy Joel’s ”New York State of Mind” och jag hamnar alltid på samma plats, även fast jag inte exakt vet vart i världen den ligger. Det brukar i alla fall se ut såhär:
En hård höstvind river upp de röda, gula och orangea löven från marken. Himlen är gråmelerad och jag skyndar fram till platsen jag alltid går till såhär års. Väl innanför dörren hälsar personalen mig vänligt välkommen. Det är varmt, murrigt, litet och urbant. Jag sluter mina rodnade händer runt den varma pappkoppen med soppa jag nyss beställt och slår mig ner precis utanför på en av de rangliga stolarna. Soppan är välkryddad, len och mättande. Jag lyssnar på musiken som läcker genom caféets fönster och känner hur alla mina problem rinner av mig när jag dricker den varma vätskan. Runtomkring yr livets stök och stress men i den lilla bubbla jag satt mig i finns inget annat än lugn och behag. Jag blir påmind om varför jag alltid kommer hit.
När koppen är tom reser jag mig och tar de första stegen bort från den behagliga värmen och ut i höstkylan. Normalt sätt fortsätter jag gå tills jag är tillbaka där jag kom ifrån, men idag gjorde jag inte det. Jag stannade. ”Vart är jag någonstans egentligen?”, tänker jag och vänder mig om för att minnas namnet på platsen. En känsla av självklarhet fyller mig när jag läser texten på den svarta metallskylten som likt en pendel svänger fram och tillbaka i vinden.
Det är klart, för det finns inget annat ställe som det här - där personalen alltid är vänlig, maten (och fikat) alltid känns omsorgsfullt hemlagad och alla gäster kan byta känslan från den stressiga vardagen till det som föds här. Morotskakan kunde visserligen varit något mer välkryddad men det spelar inte så stor roll sett till helheten. För alltid är det lika mysigt, alltid lika prisvärt och alltid får jag samma nästintill magiska känsla av att vara här.
Det var alltså inte helt sant, det jag skrev i inledningen, för jag vet faktiskt numera precis vart den här platsen ligger. Det är till Olof Palmes gata 12 jag flyr, tillsammans med Billy Joel. Det är på ”Le Violon Dingue” som jag hittar mitt ”New York State of Mind”.
Jag är knappast ensam om att vara en dagdrömmare. Det är nog fler än färre som ibland, medvetet eller omedvetet, låter tankarna löpa fritt och färdas till platser långt långt bort. I mitt fall är det nästan alltid musik som öppnar p...
